July 20th Birthday Love: Erik Axel Karlfeldt

Photo by Alem Sánchez | Pexels

Virgin Mary

She comes down the meadows at Sjugareby.
She’s a little hill with almond flower skin,
yes, like almond blossoms and rose hips far away from the road and the village,
where it never dusts and hikes.
Which paths have you walked so that the sun did not burn you?
What have you dreamed, Maria, in your young breast and felt,
that your blood does not burn like the others?
It shines so wonderfully from your bare hair,
and thy forehead is as the bow of the moon,
when over Bergsängsbackar he walks white and sloping
and shines through the spring beats.

Now the evening wind is cooling in the columbine’s trust,
and yellow lily bells ring holiday and peace;
barely gnaws the hem of the pasture, barely breaks the kid of the hem,
it barely beeps in swallow nests and groves.
Now Dalarna’s boys and girls go pair by pair:
you are chosen above others, you are desired by one where,
what do you go so alone and ponder?
You are like a virgin, coming from her first communion table,
who wants to stay awake on the quiet night of Pentecost
with all the trembling of his heart and think of those words
she felt and those under her got to taste.

Turn around, turn around, Maria, now the evening is late.
Your mother may mourn that you are wandering so alone.
You are small and fragile like the crotch arrow branch,
and in the forest goes the striking bear.
Alas, the rose you hold is your sign and your care,
it is brought by an angel from a blessed herb garden:
you can step on snakes and thorns.
Yes, that ray, which is so shining and long
from the stronghold of the evening root over Lake Siljan–
you could go to paradise tonight your wedding
on the narrow and trembling tiljan.

-Erik Axel Karlfeldt

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?               
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går                       
och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.                               
Nu gå Dalarnas ynglingar och flickor par om par:
du är utvald framför andra, du är önskad av en var,
vad går du så ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka                                 
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder månde sörja, att du strövar så allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,                     
och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen, som du håller, är ditt tecken och din vård,
den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
du kan trampa på ormar och törnen.
Ja, den strålen, som ligger så blänkande och lång                   
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan–
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.

-Erik Axel Karlfeldt

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: